För några månader sedan så bläddrade jag igenom mitt instagramflöde i vilket min vän hade lagt ut ett videoklipp och skrivit "I afton: TRST." När jag frågade vilka det var som spelades i bakgrunden och han -för att vara retsam- inte ville svara på frågan så skred jag till verket med att fråga cyberspace om vad TRST stod för, och efter några sekunder så kom det till min kännedom att TRST var titeln på ett debutalbum som en kanadensisk musikgrupp vid namn Trust hade släppt. Efter ytterligare några minuter så visste jag att Trust bestod av Robert Alfons och Maya Postepski, den sistnämnda en medlem i en av mina favoritgrupper Austra. Efter några lyssningar så var jag helt fast. Trust var det enda som jag lyssnade på de kommande tre veckorna.
Nu har det gått två år sedan TRST släpptes och duon är nu ett soloprojekt då Maya valde att satsa på Austra istället ganska kort efter utgivningen av TRST. Men det hindrade inte Robert ifrån att under de två åren spela in nytt material. Resultatet blev Joyland som släpptes för mindre än en månad sedan. Som titeln antyder så är den här plattan betydligt gladare än föregående. Borta är det mörker och atmosfär som präglade ljudbilden på TRST, och kvarlämnat är ren och skär synthpop. På Joyland verkar fokuset omedvetet ha legat på att skapa ett mer lättilgänligt sound som tråkigt nog resulterat i en medioker, om inte tråkig platta. Det känns som att den synthpopen som Robert ämnat göra inte går hand i hand med den glada färgpaletten som återfinns på Joyland. Det är lite som att försöka göra om alla låtarna på The Knife's Silent Shout till durlåtar: det hade kanske gått, men man skulle fått bli tvungen till att ändra upplägget och stilen på låtarna en aning. Det resulterar i att Joyland tyvärr låter som en lättsam och dålig kopia av TRST även om vissa låtar som t.ex Capitol eller Are We Arc? står ut ljusår ifrån resten av låtarna på plattan. Jag saknar basen, tyngden på beatsen, riktigt bra och vackra refränger och snygga melodier. Sånt som återfanns i låtarna Shoom, The Last Dregs och Bulbform. Joyland är förmodligen en okej platta, men verkligen inte som en uppföljare till TRST. De satte ribban för högt helt enkelt.
Jag är besviken.
Det vet vi inte än, men vi vet i alla fall att han har blivit nominerad till årets nykomling när XXL, en av världens mest (om inte världens mest) inflytelserika raptidning när dem utser fjolårets freshmen.
Svenska Yung Lean, eller Jonatan Leandoer Håstad som han egentligen heter- är bara sjutton år gammal, alltså lika gammal som jag, men har redan över 5 miljoner visningar på youtube och 38 000 följare på twitter. Han debuterade förra året med mixtapen Unknown Death 2002 som släpptes på det amerikanska klädmärket/hip-hop-älskarna Mishka-s bandcampsida och har sedan dess blivit hyllad av musikkritiker världen över.
Nedan följer en liten diskussion som Musikguiden i P3 sände häromdagen där dem diskuterar Yung Lean's musik, hans nominering och om han förtjänar priset eller ej. Oerhört intressant!
Kommer Yung Lean skriva raphistoria?
Har inte haft så jättemycket tid över till att skriva, så en "Bäst 2013-lista" har inte fått chansen till att bli publicerad här, även om jag har haft plattorna i huvudet. 2013 var sannerligen ett mycket bra musikår, och jag fortsätter till och med nu i Februari 2014 att upptäcka ny musik som släpptes förra året. Har exkluderat många som jag tyckte var allmänt dåliga eller som inte tilltalade mig, for your information.
MEN har jag ändå missat någon sjukt grym platta så är du mer än välkommen att tillrättavisa mig till bästa musiktjänst där jag kan lyssna på den. Här följer i alla fall min lista:
Bäst 2013
1) The Knife- Shaking The Habitual
2) Mazzy Star-Seasons of Your Day
3) Blood Orange-Cupid Deluxe
4) Grouper-The Man Who Died In His Boat
5) Henric De La Cour-Mandrills
6) Mark Kozelek & Jimmy LaValle- Perils From The Sea
7) Airhead- For Years
8) oOoOO-Without Your Love
9) Disclosure-Settle
10) Goldfrapp-Tales of Us
11) Moderat-II
12) Mariam The Believer- Blood Donation
13) Halls-Ark
14) Baths-Obsidian
15) The Haxan Cloak-Excavation
16) Cloud Control-Dream Cave
17) Jacco Gardner-Cabinet of Curiosities
18) Depthford Goth-Life After Defo
19) Blue Hawaii-Untogether
20) Tempel-Mmxiii
21) Burial-Rival Dealer
22) Cayucas-Bigfoot
23) Midlake-Antiphon
24) Lightning-Dust-Fantasy
25) James Blake-Overgrown
26) Daniel Norgren-Buck
27) Samaris-Samaris
28) Widowspeak-Almanac
29) MGMT-MGMT
30) Applescal-Dreaming In Key
31) The Field-Cupid's Head
32) Tim Hecker-Virgins
33) Onehotrix Point Never-R Plus Seven
34) Julia Holter-Loud City Song
35) Jon Hopkins-Immunity
36) Apparat-Krieg und Frieden
37) Iamamiwhoami-Bounty
38) Mount Kimbie-Cold Spring Fault Less Youth
39) Minilogue-Blomma
40) Tristeza-Tristeza
41) Jay-Jay Johanson-Cockroach
42) CFCF-Outside
43) Siriusmo-Enthusiast
44) Washed Out-Paracosm
45) Azure Blue-Beyond The Dreams There's Infinite Doubt
46) Sebadoh-Defend Yourself
47) Youth Lagoon-Wondrous Bughouse
48) Camera Obscura-Desire Lines
49) Disappears-Era
50) Forest Swords-Engravings
51) Kanye West-Yeezus
52) Yung Lean-Unknown Death 2002
53) Machinedrum- Vapor City
54) Beyoncé-Beyoncé
55) Justin Timberlake- The 20/20 Experience
Henric De La Cour, mest känd som sångare i det numera upplösta indiepopbandet Yvonne, har på senare år gjort karriär som soloartist. Hans senaste album Mandrills släpptes i September och var en av de många bra plattor som släpptes förra året- om inte den bästa synthpop-plattan.
Henric har sedan han var liten lidit av den obotliga lungsjukdomen Cystisk Fibros, något som påverkat hans liv i den mening att han har varit väldigt tillbakadragen och introvert. Det är då inte konstigt att hans musiks framtoning framstår som väldigt deppig och tröstlös, då han varje dag, "för varje andetag"-som han säger i Jacob Fröséns dokumentär 'Henric De La Cour', känner av sjukdomen.
Men det är ingen tröstlös och deppig Henric som kliver fram på den lilla scenen i Borås konstmuséum. Han är energisk och ger allt. Alla toner träffas galant och hans sång är lika fläckfri live som på studioalbumet, trots det aningen skräniga ljudet. Höjdpunkten på kvällen är den episka electroballaden 'Grenade' vars bas skakar hela muséet så att man nästan tror att alla tavlor ska falla ner från väggarna. Här så utnyttjar Henric sina lägre sångregister och det blir riktigt mäktigt. Även på den poppiga 'Shark' från den senaste plattan gör han bra ifrån sig och jag kan till och med skymta att några börjar röra sig rymiskt i något som verkar vara en hybrid mellan dans och diggande.
Men tyvärr så är det inte många närvarande på spelningen, vilket gör att det är väldigt glest i publiken. Och det medför att inte många vågar att ställa sig så långt fram resulterande i ett tomrum mellan scen och publik. Spelningen är väldigt kort också och varar i ungefär 45 minuter, vilket känns lite trist. Det är heller ingen vanlig spelning i en konserlokal och inga strålkastare eller nån form av scenljus finns tillgängligt, så goth-estetiken som han annars är väldigt känd för ges inte utrymme här, då det är ett fast ljus under hela spelningen. Men Henric ger allt han har de 45 minuterna, och jag är säker på att alla där var lika nöjda som jag.
Har du aldrig lyssnat på Henric De La Cour så finner du en spotifylänk till Mandrills här.
